Det första vykortet.
Tänk vad ett litet vykort kan utlösa för känslor!
När jag kom till kontoret gav Roger mig ett kort
och sa - har du en näsduk för att torka tårarna?
Vilka tårar, undrade jag. Tog emot vykortet som
visade en skidpist "by night". Jag fattade fortfarande
noll! Vände på kortet och fick se min äldsta sons
spretiga, fina, skrivstil! Tårarna sprutade!!
Jag fick riktigt ta mig samman för att kunna
läsa kortet. Han skrev(översatt från tyska)):
Kära Mamma och Pappa,
Här är jättefint!
Jag saknar er jätte mycket och Dominic
också såklart.
Många pussar Philippe.
Jag grät som bara den ... åh, så glad jag blev!
Min älskade pojke! Jag kan knappt vänta tills jag
får hålla honom i mina armar igen.
Men nu är det bara en natt kvar!
Vid femtiden imorgon kväll kommer han äntligen hem!
Jag tror att jag ska gå och lägga mig tidigt så går det fortare ;)!
Sov gott!
